Pride of Omlet: Burhönsen som fick jobb på ett stödboende

Den här artikeln är en del av vår artikelserie ”Pride of Omlet”, en samling fantastiska historier som slår ett slag för extraordinära husdjur och delar berättelser om deras mod, talang, kärlek för människor och medkänsla med världen.

-Av: Anneliese Paul

Hennifer, Marge och Sybil började livet som burhöns, men nu går de fritt och njuter av livet tillsammans med Jonathan som ger hönorna ett bättre liv på stödboendet Rosemead. Jonathan (en av de anställda och förespråkare för höns) tycker att hönor har en fantastisk förmåga att hjälpa till att lösa svåra sociala situationer.

Rosemead är ett stödboende i Southend on Sea där de boende får hjälp att hitta rätt väg i livet genom att lära sig att leva självständigt och få hjälp att transformera sina liv. För sex år sedan fick man bidrag från Southend kommun för att göra om och rusta upp trädgården och då köpte man ett växthus, skapade upphöjda rabatter och planterade fruktträd.

Det var Jonathan som skaffade höns till trädgården och de före detta burhönsen var ingen vacker syn när de flyttade in eftersom de var undernärda, hade tappat många av sina fjädrar och hade bleka kammar. Men efter ett par veckor av att ha fått sprätta och picka i trädgården och på komposten var de redan på bättringsvägen.

De som bor på Rosemead kommer ofta från hemlöshet eller har nyligen kommit ut ur fängelse och de välkomnas till sitt sovrum med en skål som innehåller två ägg och en lapp där det står ”Välkommen från Hennifer, Marge och Sybil”.

Jonathan använder också ägg för att lära de boende hur man lagar enklare måltider som omeletter och han har satt upp affischer i de gemensamma utrymmena med olika recept som visar hur man kan tillaga ägg på olika sätt.

Allt gick så bra med hönorna tills en räv en dag tog sig in och Doris, som var ledaren i den ursprungliga flocken, sprang mot räven för att skydda de andra hönorna och dödades. Hon är begravd i trädgården och många av de boende påverkades av händelsen eftersom de är så fästa vid hönsen. Så nästa gång Jonathan besökte grannen Jean berättade han om den tragiska händelsen med räven och sa att han skulle skaffa ett par nya höns från välgörenhetsorganisationen British Hen Welfare Trust. Jean beslöt sig för att följa med honom för att också skaffa ett par hönor, så en ledsam händelse blev något positivt.

Hennifer, Marge och Sybil anlände efter att ha blivit frisläppta från sina hemska liv som burhöns. De har bott på Rosemead i två och ett halvt år nu och är de bästa fjäderklädda medarbetarna som Jonathan någonsin har träffat. Hennifer är självsäker, Sybil är nyfiken och Marge är lugnet själv, och hon hittas ofta under en av lavendelbuskarna.

De boende stannar vanligtvis i två år innan de flyttar till ett eget boende och ett självständigt liv, men vägen dit är inte alltid rak och det händer ibland att det istället slutar med att de hamnar i fängelse igen. När det hände en av de boende kontaktade han Rosemead genom sin familj och frågade om de kunde skicka bilder på hönorna, eftersom de verkligen blir ett viktigt stöd till många av de boende på Rosemead.

En annan av de boende säger att han älskar att höra hönsens kacklande när han vaknar på morgonen eftersom det får honom att tänka på positiva minnen. Och en annan har tagit befälet och går upp klockan sju varje morgon för att släppa ut hönsen. När de boende sitter i eller jobbar i trädgården hjälper hönorna till att bygga upp deras självförtroende. “Hönorna springer inte iväg från dem och det är viktigt” säger Jonathan.

Några av de boende gillar att köpa godis till hönorna. Det kan verka som en småsak, men när valet står mellan att köpa öl eller mjölmaskar och de väljer maskarna, då kan det bara vara ett gott tecken! Att ha höns innebär också vissa jobb som måste göras och som är bra för att lära sig användbara kunskaper och att göra rent och ta hand om husdjur lär de boende att ta ansvar.

“Det kan ibland vara svårt att hitta positiva saker med det här jobbet, men att ge någon en bättre livskvalitet är alltid positivt och hönorna är en av de där små sakerna som får dig att alltid ha ett leende på läpparna” avslutar Jonathan

This entry was posted in Höns