Artikelserien ”Pride of Omlet” är en samling fantastiska historier som slår ett slag för extraordinära husdjur och delar berättelser om deras mod, talang, kärlek för människor och medkänsla med världen.
I hela tio veckor har vi haft möjligheten att dela fantastiska berättelser om extraordinära husdjur med er! Här är en sammanfattning av artiklarna så att du kan läsa dem igen på vår blogg.
Pride of Omlet: Vi slår ett slag för handikappade husdjur
Jerry är en tuff, lekfull och lite bångstyrig gatuhund från Rumänien som kan stå på händerna! Men det började med att han landade på fötterna när han fick flytta in hos Shena och inspirerade henne att starta ett djurhem som tar hand om handikappade djur. Läs artikeln här!
Pride of Omlet: Den trofasta följeslagaren
Marthas husse och matte, Nicola och Ben, köpte höns till Nicolas mamma Julia som bodde tillsammans med dem. Familjen hade aldrig kunnat tro att en höna skulle bli en trofast följeslagare till Julia när hon drabbats av demens på äldre dagar. Läs artikeln här!
Pride of Omlet: Burhönsen som fick jobb på ett stödboende
Hennifer, Marge och Sybil började livet som burhöns, men nu går de fritt och njuter av livet tillsammans med Jonathan som ger hönorna ett bättre liv på stödboendet Rosemead. Jonathan (en av de anställda och förespråkare för höns) tycker att hönor har en fantastisk förmåga att hjälpa till att lösa svåra sociala situationer. Läs artikeln här!
Pride of Omlet: Det perfekta paret
På pappret var Kipper inte direkt vad Angela letade efter, men efter många år av problem med hans beteende blev han en väldigt väluppfostrad blodgivare som räddat livet på över 40 andra hundar och det visade sig att Kipper var den perfekta hunden för Angela. Läs artikeln här!
Pride of Omlet: Hönan Henni fick jobb som lärarassistent
Hönan Henni jobbar som lärarassistent. Hon är en söt och gosig höna som älskar barn och följer i sin husse Hamish och matte Veritys fotspår. Läs artikeln här!
Pride of Omlet: Mipit tar hand om sin matte
Mipit är en psykisk hälsa-hund till sin matte Henley. Han hjälper Henley att vara självständig och må bra och vem skulle inte vilja ha en hund som kan ta ut soporna, svara när det ringer och alltid vara den bästa vännen i både vått och torrt? Läs artikeln här!
Pride of Omlet: Den pensionerade filmstjärnan Peaky
Han är bara ett år gammal, men Peaky är redan en pensionerad filmstjärna. Han hade bott i en bur hela livet och bara blivit utsläppt när det var dags att jobba och när han flyttade in hos Joana och Fergus var han ett fluffigt men nervöst gult vrak. Men de har bestämt sig för att hjälpa Peaky, deras söta lilla kanariefågel, att kunna blomstra och känna sig trygg igen. Läs artikeln här!
Pride of Omlet: Katten Harry räddade livet på Sophia
När man har växt upp med husdjur tycker man aldrig riktigt att ett hem känns riktigt som hemma utan ett djur i familjen. Vad Sarah inte visste när hon räddade den lilla katten Harry var att han skulle komma att rädda livet på hennes dotter Sophia. Harry har nämligen en speciell gåva, han kan känna av när Sophia håller på att få ett epilepsianfall och har räddat hennes liv många gånger. Läs artikeln här!
Pride of Omlet: Hunden Busters skägg
Busters öde var att han skulle jaga bollar på Barry Islands stränder. Han är en älskvärd labradoodle med stora bruna ögon och ett långt skägg. Han är en tänkare som gillar att leka och han har skrivit en barnbok tillsammans med sin matte Natalie för att öka medvetenheten om autism. Läs artikeln här!
Pride of Omlet: Den modiga kaninen Pixie
Det är svårt att beskriva precis hus rädd kaninen Pixie var när organisationen RSPCA letade efter ett nytt hem till henne och hon hamnade hos en van kaninägare. Men 18 månader senare har den busiga lilla kaninen allt hon kan önska sig och lär sig sakta att lita på sin nya matte Wendy som verkligen älskar henne. Läs artikeln här!
This entry was posted in Pride of Omlet
Den här artikeln är en del av vår artikelserie ”Pride of Omlet”, en samling fantastiska historier som slår ett slag för extraordinära husdjur och delar berättelser om deras mod, talang, kärlek för människor och medkänsla med världen.
-Av: Anneliese Paul
Det är svårt att beskriva precis hus rädd kaninen Pixie var när organisationen RSPCA letade efter ett nytt hem till henne och hon hamnade hos en van kaninägare. Men 18 månader senare har den busiga lilla kaninen allt hon kan önska sig och lär sig sakta att lita på sin nya matte Wendy som verkligen älskar henne.
Wendy hade tidigare två vackra kaniner som hon avgudade, en kolsvart rex-hane som hette Jensen och hans chokladbruna partner Havana. Men 2019 dog Havana plötsligt av lunginflammation och Jensen blev så ledsen att han inte ens ville lämna sin sovplats. Han var en deprimerad och olycklig liten kanin.
Wendy ville att han skulle ha en ny kanin-kompis som sällskap så hon begav sig till djurhemmet RSPCA Canterbury och träffade Pixie som hade blivit allvarligt försummad. Pixie hade tagits om hand tillsammans med sin partner, men dessvärre överlevde inte den andra kaninen. Pixie hade nästan svultit ihjäl, var bara skinn och ben och var tvungen att gå upp i vikt innan hon var redo att flytta till ett nytt hem, och Wendy ville ge henne det hem fullt av kärlek som hon förtjänade.
Hon tänkte att Pixie skulle vara den perfekta kompisen för Jensen och tog med henne hem. Hon hade delat in kaninhuset i två delar så att de sakta men säkert kunde introduceras. Efter ungefär en månad låg de bredvid varandra med endast ett nät som avdelare, så då tänkte Wendy att det var dags för dem att flytta in tillsammans. Men Pixie var traumatiserad och hennes rädsla visade sig genom ett aggressivt beteende. Hon var så rädd att hon bet Jensen och hon var upprörd och rädd för allt. Under en tid var det svårt att ens ställa ned hennes matskål eftersom hon gjorde ett utfall mot handen som ställde ner den. Wendy tyckte att det var hemskt att se Pixie så rädd och olycklig.
Så hon bestämde att det var bäst att Pixie fick vara i en egen bur och då började hon väldigt sakta bygga upp förtroendet. Och nu, 18 månader senare, lyfter hon upp nosen för att bli klappad och hon hoppar bredvid Jensen. Deras kaningårdar från Omlet är precis bredvid varandra så att de har sitt eget utrymme, men ändå kan se varandra. De har också en bod som har delats i två delar med tre olika våningar, fönster, balkonger och de har både en lucka ut till sin kaningård där de sen kan ta sig igenom tunnlar till den inbyggda altanen. Dörrarna på kaningården från Omlet gör att Wendy kan släppa in en kanin i taget i huset och det som en gång var Wendys matrum är nu ett lekrum för kaninerna med en låda, några trappsteg och tunnlar så att de kan springa runt och leka. De turas om att vara i lekrummet och Wendy lämnar alltid dörren öppen så att det inte blir för varmt.
Varje morgon innan hon går till jobbet gör hon en sallad till kaninerna och deras favorit är grönkål eller svartkål blandat med örter som persilja, mynta och basilika. På sommaren brukar hon också plocka färska gröna blad och rosenblad. Kaninerna får också tre eller fyra olika sorters hö att välja på i sina gårdar och då och då får de också kaningodis eller jordgubbar, vilket de fullkomligt älskar.
Från att ha varit en ledsen och övergiven kanin har Pixie nu verkligen genomgått en förvandling med hjälp av Wendy som förstår hennes förflutna, har byggt upp hennes självförtroende och matar henne med hennes favoritmat. Jensen har också fått en ny lekkamrat som heter Tingeling och är en vit och blåögd liten mini rex-kanin. Wendy älskar alla sina tre fantastiska kaniner, men Pixie har en speciell plats i hennes hjärta eftersom hon är en överlevare.
“Hon skulle kunna få mig att gråta glädjetårar nästan varje dag. Hon har så mycket kärlek att ge och är så mottaglig. Jag är så tacksam för och förvånad över att den här lilla kaninen faktiskt kunde förlåta oss människor.”
This entry was posted in Husdjur
Den här artikeln är en del av vår artikelserie ”Pride of Omlet”, en samling fantastiska historier som slår ett slag för extraordinära husdjur och delar berättelser om deras mod, talang, kärlek för människor och medkänsla med världen.
-Av: Anneliese Paul
Busters öde var att han skulle jaga bollar på Barry Islands stränder. Han är en älskvärd labradoodle med stora bruna ögon och ett långt skägg. Han är en tänkare som gillar att leka och han har skrivit en barnbok tillsammans med sin matte Natalie för att öka medvetenheten om autism.
Natalies son Ethan fick diagnosen ADHD och autism när han var fyra och då bestämde hon sig för att säga upp sig på sitt jobb som lärare för att ta hand om Ethan på heltid. Natalie hade alltid haft en hund som liten och ville såklart att Ethan skulle få samma positiva upplevelse av en trogen vän i vått och torrt, så de åkte till en bondgård i närheten som hade tre valpar till salu. En var vild och galen, en var tyst och lugn och en var en blandning av båda. De valde den som var någonstans mittemellan och de döpte honom till Buster.
Efter att ha haft Buster i ett par veckor blev det tydligt att Ethan inte var speciellt intresserad av honom, så han blev Natalies bästis istället. Att ta hand om Ethan på heltid var inte alltid lätt och Buster var ett fantastiskt stöd på dagar när allt kändes jobbigt. Han motiverar Natalie och hon kan också ta honom på långa promenader längs stranden där de båda kan koppla av.
Ett par år efter att Ethan fick sin diagnos föddes Isobelle. Hon är mörkrädd så Buster sover på hennes rum för att hon ska känna sig trygg och på dagarna är han hennes lekkompis. De älskar att klä ut sig och på kvällen läser hon en saga för honom och borstar hans päls.
Allt eftersom Buster blev äldre blev håret på hans haka längre och längre tills han hade ett nästan 20 cm långt skägg! Och en hund med ett skägg är inte en vanlig syn så folk började stirra. Natalie var redan ganska van vid att folk stirrade när de var ute och Ethan fick ett utbrott, eftersom många inte förstår ADHD och ofta också kommenterade på situationen vilket var väldigt förkrossande för henne.
Men hon insåg snabbt att folk stirrade på Buster av helt andra anledningar. När de promenerade på stranden kom folk ofta upp och frågade om hans skägg var äkta. Men folk frågade för att de var nyfikna och roade och det fick människor att prata på ett positivt sätt. Så vad gör en positiv före detta lärare med den här upplevelsen? Såklart skriver hon en bok! Så Natalie skrev boken “That Dog Has Got a Beard” där Buster har huvudrollen! .
Det är en berättelse om att vara speciell och helt unik och Natalie och Buster har varit på turné på många bibliotek i hela Wales, och till och med varit med på den lokala TV-kanalen ITV Wales för att starta konversationer som hyllar att alla är olika och öka medvetenheten om autism genom berättelsen om Busters skägg.
“Många barn ser inte handikappade barn och det finns mycket negativitet runt att inte vara som alla andra. Du vill att människor ska acceptera andra som de är och en älskvärd labradoodle är ett perfekt sätt att starta en konversation. Han ser annorlunda ut eftersom han har ett skägg. Men det är en fantastisk egenskap som gör honom speciell!”, avslutar Natalie.
This entry was posted in Hundar
Den här artikeln är en del av vår artikelserie ”Pride of Omlet”, en samling fantastiska historier som slår ett slag för extraordinära husdjur och delar berättelser om deras mod, talang, kärlek för människor och medkänsla med världen.
-Av: Anneliese Paul
När man har växt upp med husdjur tycker man aldrig riktigt att ett hem känns riktigt som hemma utan ett djur i familjen. Vad Sarah inte visste när hon räddade den lilla katten Harry var att han skulle komma att rädda livet på hennes dotter Sophia. Harry har nämligen en speciell gåva, han kan känna av när Sophia håller på att få ett epilepsianfall och har räddat hennes liv många gånger.
I mars 2017 när Harry, som är en vacker svart katt, bara var ett par månader gammal var han instängd i ett skåp där han inte hade överlevt speciellt länge. Han fick inte komma ut, fick för mycket mat, var smutsig, blev attackerad av en hund och sågs som kullens “vekling”.
Sarah hörde talas om kattungen i skåpet genom en kollega och kunde inte lämna en liten katt till ett sånt hemskt öde. Hon kontaktade ägaren på Facebook och frågade om hon kunde få ta hand om honom. Harrys ägare var glad över att bli av med honom och han fick komma ut ur skåpet och flytta in hos Sarah.
Till att börja med kröp han mest ihop och gömde sig i ett hörn och han var livrädd för ljudet av steg som närmade sig. Men det tog bara en vecka innan han var en helt ny och utåtriktad katt som sprang och hälsade vid dörren. “Första gången han spann hemma hos oss såg det ut som att han fick panik och inte förstod var det var som hände, men efter det så började han känna sig mer bekväm”, säger Sarah.
En måndag fyra år senare sitter Harry på fönsterbrädan i sitt kärleksfulla hem och väntar på sin lillmatte Sophia.
Sophia har både autism och epilepsi och Harry har räddat livet på henne flera gånger än mamma Sarah kan komma ihåg.
Innan de skaffade Harry var Sophia besatt av katter. Hon älskade att gå till affären och titta på saker för katter, eller lära sig mer om dem eller bara titta på bilder online. Så här Harry flyttade in var Sophia överlycklig och han blev omedelbart hennes skugga. Han följer efter henne överallt i huset och när hon äter sitter han bredvid henne och när hon går och lägger sig sover han bredvid henne. När hon kommer hem från skolan är Harry alltid där på fönsterbrädan och väntar på henne och han vill alltid vara nära henne och gillar inte när de inte är tillsammans.
Allt eftersom bandet mellan Harry och Sophia växte sig starkare, blev Harry också mer självsäker. Han var vanligtvis en väldigt lugn katt men han började hitta sin röst och säga till när han ville gå ut eller bli insläppt. Han började också bisarrt nog att jama på vindsluckan och det kunde pågå i 20 minuter. Sarah har tagit med honom upp på vinden för att titta runt, men det var fortfarande något som skrämde honom. Men det var Harrys känsliga sinnen och höga röst som skulle visa sig vara gåvan som många gånger räddat livet på Sophia.
Sex månader efter att Harry flyttade in med dem började Sophia få epilepsianfall. Hon fick dem oftare och oftare och de började bli mer allvarliga. Samtidigt började Harry skrika mitt i natten vilket fick Sarah att vakna och springa in på Sophias rum för att se varför han förde oväsen och då upptäcka att Sophia fått ett anfall i sömnen.
Det finns inget varningssystem för den typ av epilepsi som Sophia har, inget armband eller larm för att väcka föräldrar som sover. För Sophia är SUDEP, så kallad plötslig oväntad oförklarad död, ett riktigt hot. För hennes mamma Sarah är det en mardröm som hon måste leva med dygnet runt.
Harry började larma inte bara på natten utan också dagtid. Han ger inte ifrån sig ett vanligt kattskrik utan ett mer panikartat larm – ett ylande skrik. När Sarah är ensam på sitt rum och får ett anfall larmar och skriker Harry tills Sarah kommer till räddning och sen sitter han ofta på hennes bröstkorg och puffar på henne eller gnuggar sitt huvud mot henne för att få henne att vakna till igen.
Innan de skaffade Harry kunde Sophia aldrig vara ensam utifall hon fick ett anfall. Men nu kan både Sophia och Sarah ha mer egentid eftersom de vet att Harry alltid är på alerten och varnar om det behövs.
Harry var den sista pusselbiten i deras lilla familj och med Harry i huset kan Sarah och Sophia känna sig säkra. “Han är en sötnos, en livräddare och få förstår hur mycket säkrare jag känner mig med honom i huset”, säger Sarah. “Han betyder allt för mig, jag älskar honom”, avslutar Sophia.
This entry was posted in Katter
Den här artikeln är en del av vår artikelserie ”Pride of Omlet”, en samling fantastiska historier som slår ett slag för extraordinära husdjur och delar berättelser om deras mod, talang, kärlek för människor och medkänsla med världen.
-Av: Anneliese Paul
Han är bara ett år gammal, men Peaky är redan en pensionerad filmstjärna. Han hade bott i en bur hela livet och bara blivit utsläppt när det var dags att jobba och när han flyttade in hos Joana och Fergus var han ett fluffigt men nervöst gult vrak. Men de har bestämt sig för att hjälpa Peaky, deras söta lilla kanariefågel, att kunna blomstra och känna sig trygg igen.
När Joana träffade Fergus visste hon inte att hon skulle få en papegoja på köpet. Den hade varit hans bästa vän i 22 år och tillsammans utökade de familjen med en fräck undulat. “Han var som en hund och ville sova tillsammans med oss. Du kunde hålla honom och pussa på honom!” berättar Joana. Men dessvärre dog papegojan inte långt därefter på grund av sin höga ålder och sen blev undulaten obotligt sjuk och huset blev väldigt tyst.
När Storbritannien påbörjade sitt första lockdown tyckte de att det var väldigt tyst i huset utan några fåglar. Därför bestämde de sig för att göra huset redo för en ny fågel och använde tiden till att hitta den perfekta buren. Allt de behövde nu var en fågel.
Fergus jobbar inom TV och det var välkänt att om någon hade ett djur som behövde ett hem skulle han vara intresserad. En dag anlände en riktigt liten solstråle till inspelningen, en solgul liten kanariefågel som ägdes av en leverantör av djur till TV-program. Fergus började prata med ägaren och fick veta att den lilla fågeln var lättretlig och inte kunde bo tillsammans med andra fåglar vilket betydde att den var tvungen att bo ensam i en mindre bur. När ägaren såg hur entusiastisk Fergus var frågade han “vill du ha den här fågeln?”
Fergus blev extatisk, ringde Joana och sa “vi kan få en kanariefågel!”. Så när inspelningen var över tog Fergus med sig Peaky hem till Edinburgh.
Men de fastnade mitt i en snöstorm på vägen hem och var tvungna att sitta i bilen i flera timmar innan de räddades av lokalbefolkningen som gav dem någonstans att sova över natten. Nästa dag när vägen plogats kunde Peaky och Fergus fortsätta resan hem och när de äntligen kom fram var det genast liv och rörelse i huset igen.
Peaky sjunger fantastiskt vackert och kvittrar glatt när han hör vattnet i kranen, vattenkokaren eller hårfönen och han körar också när Joana är på ett videomöte. Men till skillnad från deras tidigare fåglar är han väldigt rädd av sig och trivs bäst inne i sin bur.
Ibland vill han inte alls komma ut men Joana har förstått att det kan ta lite tid att lära känna honom.
Joana har en djup förståelse för fåglar och jobbar långsamt och tålmodigt på att Peaky ska lita på sin nya familj. När hon var yngre hade hon en tidning som hette “The Birds Club” och som hon skrev som om en det var en fågel som höll i pennan. Joana är numera en författare och jobbar för tillfället på en serie barnböcker som handlar om en fågel och Peaky har till och med en liten roll som sig själv i en av dem.
Han har blivit mycket modigare och äter då och då godis från Joanas hand och hans favoriter är frön, hirs och spenat och Joana ser till att han alltid har möjlighet att flyga in i buren igen om han inte känner sig bekväm. Hon vill inte att han ska göra ett uppträdande utan vill bara att han ska känna att han kan lita på henne.
“Jag jobbar på att han ska ändra uppfattning om oss och lita på oss. Han kom till oss efter att vi varit utan fågel i ett år och han har ingen aning om hur glad jag är att han flyttat in hos oss” avslutar hon.
This entry was posted in Pride of Omlet
Den här artikeln är en del av vår artikelserie ”Pride of Omlet”, en samling fantastiska historier som slår ett slag för extraordinära husdjur och delar berättelser om deras mod, talang, kärlek för människor och medkänsla med världen.
-Av: Anneliese Paul
Mipit är en psykisk hälsa-hund till sin matte Henley. Han hjälper Henley att vara självständig och må bra och vem skulle inte vilja ha en hund som kan ta ut soporna, svara när det ringer och alltid vara den bästa vännen i både vått och torrt?
För sex år sedan när Henley var hemlös och gick igenom en mental hälsokris fick hon en glimt av hopp när hon blev erbjuden en lägenhet. Hon var i kontakt med sina föräldrar igen och sakta började hennes liv bli bättre med deras hjälp. Men något saknades och Henley behövde en trogen följeslagare.
Hon är autistisk och hade alltid velat ha en assistanshund, men hon var nu för gammal för att ansöka om en hund för att hjälpa henne specifikt med autismen (Henley bor i Storbritannien). En dag gick hon och hennes mamma till frisören för att klippa sig och frisören föreslog att de borde gå till djuraffären runt hörnet för att fråga om de hade några valpar och gav henne två telefonnummer. När Henley var på väg ut från salongen såg hon ett flygblad i fönstret som handlade om träning av psykisk hälsa-hundar.
Henley ringde till uppfödaren och hade snart fått hem sin egen valp som var en korsning mellan en Jack Russel och en mops, och hon döpte henne till Lottie.
Hon började träna henne genom Kennelklubbens “good citizen dog scheme” och sen assistanshunds-träning med ”Darwin Dogs”. Men när hon var sex månader gammal blev Lottie attackerad av sex andra hundar och Henley beslutade att ta en paus i träningen medan hon hämtade sig. När Lottie var på bättringsvägen tyckte Henley att det skulle vara bra om hon hade en kompis, så hon ringde till uppfödaren hon köpt henne från för att se om de hade några nya valpar. Hon hade tur eftersom Lotties mormor var dräktig och efter att valparna fötts besökte Henley dem igen och beslutade sig för att Mipit var rätt hund för henne.
Mipit är också en korsning mellan mops och Jack Russel precis som Lottie och Henley valde honom eftersom han verkade rebellisk, men det visade sig att han är intelligent, kärvänlig och lojal. Inom ett par veckor hade Mipit lärt sig att göra saker som det tog flera månader att lära Lottie, och Henley bestämde sig för att fokusera assistanshunds-träningen på honom.
Han klarade både brons- och silverkurserna hos Kennelklubben redan när han var ett år och eftersom har var för ung för att börja på guldkursen började Henley istället assistanshunds-träningen. På under två år har han klarat alla tre kurserna och Lottie behövde lika lång tid bara för att klara en av dem. Mipit är väldigt lättlärd och Henley säger att det är som att “han kan se in i framtiden och redan vet vad han ska göra innan han har gått igenom träningen.”
Henley sitter i rullstol och Mipit är alltid vid hennes sida och redo att hjälpa till. Han öppnar dörrar, svarar i telefonen och tar ut soporna. Han får Henley att skratta och gillar att leka kurragömma under täcket och han tar aldrig ledigt. Mipits träning med “Darwin Dogs” ser inte ut som vanlig träning för assistanshundar utan Henley har skapat ett partnerskap med honom för att träna honom på de tre specifika färdigheter som är viktiga för hennes behov.
Den första är att han ligger platt på Henleys knä vilket masserar hennes ben för att hjälpa henne med smärtan i benen. Sen kan han hämta vad som helst som väger upp till hans egen kroppsvikt. Hans tredje färdighet är en riktig showstopper. Om Henley är ledsen och upprörd så sjunger Mipit för henne för att hjälpa henne att känna sig bättre. Han sjunger ofta för henne på vägen ut från mataffären för att förbereda henne för resan hem och han är nu känd för sin sång i deras hemstad. Ibland stoppar folk Henley på gatan och frågar om det är hon som har den sjungande hunden och då gör Mipit gärna ett litet uppträdande.
Förra året gick Henleys mamma bort vilket tog hårt på hennes mentala hälsa. Både Henley och hennes pappa Chris säger att det var Mipit som såg till att de höll ihop och tog sig igenom den svåra perioden som ett team med ett starkt band. “Han tvingar oss att vara tillsammans på ett positivt sätt. Han gosar med pappa och leder honom till mig, och han kommer och ger mig pussar och kramar när han vet att jag mår dåligt.” säger Henley.
Mipits ovillkorliga och konstanta hängivenhet till att alltid få Henley att le gör henne redo att möta dagens utmaningar varje dag. Med Mipits och Lotties hjälp har hon inte försökt skada sig själv på sex år och nu bor hon i en enplansvilla med trädgård där hon också har sex hönor som håller henne sällskap, och snart flyttar också två kaniner in i hennes lilla stödgrupp.
“Jag tittar på Mipit eftersom han känner av Henleys humör. När hon inte mår bra flyttar han sig närmare. Jag kan känna mig trygg när jag vet att han tar hand om henne. Han är en fantastisk liten kille”avslutar Henleys pappa Chris.
This entry was posted in Pride of Omlet
Den här artikeln är en del av vår artikelserie ”Pride of Omlet”, en samling fantastiska historier som slår ett slag för extraordinära husdjur och delar berättelser om deras mod, talang, kärlek för människor och medkänsla med världen.
-Av: Anneliese Paul
Hönan Henni jobbar som lärarassistent. Hon är en söt och gosig höna som älskar barn och följer i sin husse Hamish och matte Veritys fotspår.
Varje år brukar Verity kläcka ägg med hjälp av en äggkläckningsmaskin i skolan i Kent där hon jobbar som lärare. Det är en av höjdpunkterna på våren och barnen kan lära sig mycket från att hjälpa till. Sen gör de fluffiga små kycklingarna också påsken lite mer speciell .
Det var naturligt för Henni att bli lärarassistent redan vid ung ålder. Hon hade ju trots allt fötts i skolan och hon hjälpte barnen med många olika ämnen.
Men Hennis största talang är att hon hjälper barnen att läsa. Henni kan inte själv läsa (hon är ju trots allt en höna), men barn som inte tyckte om att läsa högt för vuxna började ta med sig Henni till en beanbag i ett tyst hörn. Henni sitter snällt och lyssnar tålmodigt till den unga högläsaren och ger då och då ifrån sig ett uppmuntrande kluck.
Samtidigt som Henni och hennes systrar blev för stora för buren i klassrummet flyttade Verity och Hamish till ett hus med en trädgård, och istället för att låta hönsen flytta hem till en lokal bonde (vilket är vad de brukade göra) bestämde de sig istället för att själva ta hand om Henni och hennes systrar. De hade pratat om att skaffa en hund, men eftersom de båda jobbade heltid verkade det som en mycket bättre idé med höns.
Henni är oftast utomhus där hon kan gå och skrota och picka på marken som en vanlig höna. Men Verity och Hamish tränade henne så att hon är rumsren eftersom hon älskar att komma in i huset och gosa och så måste hon ju såklart vara inomhus på jobbet också.
Under lockdown i Storbritannien saknade barnen Henni. Så istället höll hon i både inspelade och live-klasser från hemmakontoret som hon delar med Verity. Verity läste sagor och Henni satt på hennes axel och såg till att barnen lyssnade. Skolans rektor ringde regelbundet för att se till att allt var bra med Henni.
Eftersom Henni är en omtänksam höna gav hon och hennes systrar också tillbaka till samhället där de bor. Tillsammans värpte de sex ägg om dagen så Henni och Verity bestämde sig för att leverera ägg till grannarna. Klockan 10 brukade Henni lägga ett ägg och sen föra en hel del oväsen så att grannarna visste när deras ägg var redo. Sen hoppar hon upp på Veritys axel och tillsammans levererar de äggen till husen på sin gata.
När hon kom hem igen brukade hon ofta hoppa upp på sin favorit-sittpinne (på garagetaket) och grannarnas barn brukade hälsa på för att se “hönan på taket!”
Henni och hennes systrar Megg, Gertie, Margot, Ginger, Rona och Nora brukade bo i ett hönshus av trä i trädgården och sen flytta in garaget vintertid när det blev kallt, men Verity och Hamish köpte förra året en Eglu Cube från Omlet så nu kan de bo i hönshuset utomhus året runt utan att behöva frysa.
Men Henni gillar ändå att komma in i huset för att gosa och hittas ofta på soffan mellan Verity och Hamish för en filmkväll efter en lång vecka på jobbet.
Hon är en helt vanlig brun höna och hon är långt ner i hackordningen men hon har höga förväntningar på världen. Barnen i skolan älskar henne och det gör hennes grannar och husse och matte också. Hon är definitivt värd en guldstjärna för ett fantastiskt utfört arbete.
This entry was posted in Pride of Omlet
Den här artikeln är en del av vår artikelserie ”Pride of Omlet”, en samling fantastiska historier som slår ett slag för extraordinära husdjur och delar berättelser om deras mod, talang, kärlek för människor och medkänsla med världen.
-Av: Anneliese Paul
På pappret var Kipper inte direkt vad Angela letade efter, men efter många år av problem med hans beteende blev han en väldigt väluppfostrad blodgivare som räddat livet på över 40 andra hundar och det visade sig att Kipper var den perfekta hunden för Angela.
När någon bröt sig in i Angelas hus var det första polisen sa att hon borde skaffa en hund, eftersom hundar skäller och det är därför inte lika stor risk att någon försöker bryter sig in. Men Angela jobbade som lärare och kände att hon inte riktigt hade tid att ta hand om en hund, speciellt inte en aktiv ras som en collie.
Men hon hade växt upp tillsammans med en collie och hade många fina minnen med den hunden, och efter att ha haft många långa samtal med Border Collie Trust hjälpte de henne att hitta Kipper. Han var en 18 månader gammal hemlös hund från Irland och han hade omplacerats flera gånger. Eftersom Kipper var en collie hade han massor av energi och på pappret såg han inte ut att vara rätt hund för Angela.
Men det var Border Collie Trust som tyckte att de trots allt skulle vara perfekta för varandra och övertalade Angela att träffa honom. Så hon bestämde sig för att besöka hundhemmet för att lära känna Kipper och Angela märkte direkt att han var fantastisk mot människor, vilket var något som var väldigt viktigt. De gick ut på en promenad, Angela föll pladask för honom och ett par veckor senare tog hon med sig honom hem så att de kunde börja sitt äventyr tillsammans.
Angela hade förberett en fin hundgård med en hundkoja i trädgården där tanken var att Kipper skulle spendera halva dagen. Planen var att en professionell hundrastare skulle ta hand om honom mitt på dagen och sen släppa in honom i huset där han skulle vara fram till att Angela kom hem från jobbet.
Men det visade sig att Kipper inte var den lättaste hunden att hantera eftersom han var vild och svårhanterlig. Han tuggade sönder allt i huset och var alltid överexalterad. När Angela kom hem efter en lång dag på jobbet och böjde sig ner för att knyta skosnörena på joggingskorna brukade Kipper bita henne i håret, inte för att han var aggressiv utan för att han var överexalterad. Det brukade ta dem tjugo minuter bara att ta sig ut genom dörren och det var extremt utmattande för Angela.
Men det var inte hennes första border collie och hon visste att de var extremt intelligenta men alltid behövde något att göra. Med hjälp från Border Collie Trust påbörjade hon lydnadsträning som skulle förändra allt för både henne och Kipper.
Till att börja med var det bara att försöka lära honom att stanna och vänta för att han skulle lugna ner sig när han var överexalterad. Sen behövde hon ta tag i att han tuggade på allt i huset. Hon började med att lämna honom i fem minuter medan hon gick ut och ställde sig på andra sidan gatan och sen gick tillbaka och berömde honom för att han varit duktig. Angela räknade ut vad det var som motiverade Kipper (leksaker och mat) för att kunna träna honom på ett effektivt sätt.
“Han är så smart att han räknar ut vad det är jag ber honom att göra, vad belöningen är och om det är värt det. Och om han inte tycker att det är värt det, så gör han det inte” säger Angela.
Över tid gjorde han framsteg och hans beteende började förbättras. Angela jobbade hårt tillsammans med Kipper och hans lydnad blev bättre, de kom varandra närmare och tilliten växte.
Kipper bor på landet och jagar då och då boskap, så när han går på långa promenader brukar han ha munkorg på sig. Men nuförtiden kan Angela lämna honom ensam hemma i trädgården med hönsen utan att han behöver ha munkorg. Hans beteende hemma har blivit så mycket bättre att Angela nu litar på att Kipper alltid lyder henne och hon har till och med sett en stor kavat höna försöka stjäla hans tuggben!
“Hönan gick närmare och närmare och närmare för att försöka picka på hans tuggben och Kipper bara reste på sig, tog med sig benet och gick därifrån.”
När Angela lyckats med träningen hemma kunde de börja ha kul tillsammans. Kipper vann guld i Kennelklubbens “Good Citizen Dog Scheme” och tog sig till final i “Starters Cup 2017” som är en agilitytävling för nybörjare. Aktiviteterna och den mentala stimulansen var fantastiska för Kipper och han fick nya kompisar, reste till nya platser och skapade nya minnen.
Men när Kipper var tvungen att operera bort sina sporrar kunde han inte fortsätta med agility och bristen på motion gjorde honom frustrerad igen. Angela var ständigt på jakt efter nya aktiviteter för att hålla Kipper aktiv och hittade CaniCross. Linlöpning eller cykling med lina är avsedd att förbättra bandet mellan hunden och ägaren och passar väldigt bra för hundar som har beteendeproblem.
Angela och Kipper började med terränglöpning och triathlon för att hålla sig aktiva och fick nya kompisar på köpet när de träffade likasinnade i spåret.
Det var en av deras nyfunna vänner som berättade att hundar också kan bli blodgivare och Angela kände att hon ville ge något tillbaka till andra hundar. Men eftersom Kipper vägde under 25 kg kunde han först inte bli blodgivare i Storbritannien där han och Angela bor, men när han blev äldre och fick mer muskelmassa vägde han till sist tillräckligt mycket och Angela registrerade honom som blodgivare och de besökte veterinären för att han skulle ge blod för första gången.
Men Kipper var livrädd. Han var tvungen att få lite päls bortrakad och tyckte inte alls om ljudet av rakapparaten. Men återigen tog Angela till träning och hon fick rekommendationen att använda en eltandborste för att vänja honom vid ljudet och vibrationen. Efter en tid, och en hel del av Kippers favoritost som belöning, lyckades Angela vänja honom vid ljudet och fick honom att förstå att det inte var farligt.
Äntligen var Kipper redo att bli blodgivare. Han har nu gjort sin tionde donation och eftersom han har en ovanlig negativ blodgrupp kan hans blod användas för transfusioner till alla hundar oavsett blodgrupp. Varje donation ger tillräckligt mycket blod för att upp till fyra andra hundar ska överleva, så Kipper har hjälpt till att rädda livet på 40 andra hundar.
Kipper och Angela har upplevt så mycket tillsammans. De har hjälpt varandra att bli bättre och de är ett riktigt radarpar som motiverar varandra till att göra goda gärningar och träffa nya vänner.
“Inte vilken hund som helst skulle passa mig, och inte vilken ägare som helst skulle passa Kipper. Men Border Collie Trust fick rätt, det var meningen att det skulle vara vi två” avslutar Angela.
This entry was posted in Pride of Omlet
Den här artikeln är en del av vår artikelserie ”Pride of Omlet”, en samling fantastiska historier som slår ett slag för extraordinära husdjur och delar berättelser om deras mod, talang, kärlek för människor och medkänsla med världen.
-Av: Anneliese Paul
Hennifer, Marge och Sybil började livet som burhöns, men nu går de fritt och njuter av livet tillsammans med Jonathan som ger hönorna ett bättre liv på stödboendet Rosemead. Jonathan (en av de anställda och förespråkare för höns) tycker att hönor har en fantastisk förmåga att hjälpa till att lösa svåra sociala situationer.
Rosemead är ett stödboende i Southend on Sea där de boende får hjälp att hitta rätt väg i livet genom att lära sig att leva självständigt och få hjälp att transformera sina liv. För sex år sedan fick man bidrag från Southend kommun för att göra om och rusta upp trädgården och då köpte man ett växthus, skapade upphöjda rabatter och planterade fruktträd.
Det var Jonathan som skaffade höns till trädgården och de före detta burhönsen var ingen vacker syn när de flyttade in eftersom de var undernärda, hade tappat många av sina fjädrar och hade bleka kammar. Men efter ett par veckor av att ha fått sprätta och picka i trädgården och på komposten var de redan på bättringsvägen.
De som bor på Rosemead kommer ofta från hemlöshet eller har nyligen kommit ut ur fängelse och de välkomnas till sitt sovrum med en skål som innehåller två ägg och en lapp där det står ”Välkommen från Hennifer, Marge och Sybil”.
Jonathan använder också ägg för att lära de boende hur man lagar enklare måltider som omeletter och han har satt upp affischer i de gemensamma utrymmena med olika recept som visar hur man kan tillaga ägg på olika sätt.
Äggen har också blivit valuta och hjälper till att lätta upp stämningen med grannarna. Efter en incident av antisocialt beteende med en av de boende besökte Jonathan grannen Jean som var väldigt nervös över att bo granne med Rosemead. Han tog med sig några ägg och märkte att de var perfekta som en konversationsstartare.
Allt gick så bra med hönorna tills en räv en dag tog sig in och Doris, som var ledaren i den ursprungliga flocken, sprang mot räven för att skydda de andra hönorna och dödades. Hon är begravd i trädgården och många av de boende påverkades av händelsen eftersom de är så fästa vid hönsen. Så nästa gång Jonathan besökte grannen Jean berättade han om den tragiska händelsen med räven och sa att han skulle skaffa ett par nya höns från välgörenhetsorganisationen British Hen Welfare Trust. Jean beslöt sig för att följa med honom för att också skaffa ett par hönor, så en ledsam händelse blev något positivt.
Hennifer, Marge och Sybil anlände efter att ha blivit frisläppta från sina hemska liv som burhöns. De har bott på Rosemead i två och ett halvt år nu och är de bästa fjäderklädda medarbetarna som Jonathan någonsin har träffat. Hennifer är självsäker, Sybil är nyfiken och Marge är lugnet själv, och hon hittas ofta under en av lavendelbuskarna.
De boende stannar vanligtvis i två år innan de flyttar till ett eget boende och ett självständigt liv, men vägen dit är inte alltid rak och det händer ibland att det istället slutar med att de hamnar i fängelse igen. När det hände en av de boende kontaktade han Rosemead genom sin familj och frågade om de kunde skicka bilder på hönorna, eftersom de verkligen blir ett viktigt stöd till många av de boende på Rosemead.
En annan av de boende säger att han älskar att höra hönsens kacklande när han vaknar på morgonen eftersom det får honom att tänka på positiva minnen. Och en annan har tagit befälet och går upp klockan sju varje morgon för att släppa ut hönsen. När de boende sitter i eller jobbar i trädgården hjälper hönorna till att bygga upp deras självförtroende. “Hönorna springer inte iväg från dem och det är viktigt” säger Jonathan.
Några av de boende gillar att köpa godis till hönorna. Det kan verka som en småsak, men när valet står mellan att köpa öl eller mjölmaskar och de väljer maskarna, då kan det bara vara ett gott tecken! Att ha höns innebär också vissa jobb som måste göras och som är bra för att lära sig användbara kunskaper och att göra rent och ta hand om husdjur lär de boende att ta ansvar.
“Det kan ibland vara svårt att hitta positiva saker med det här jobbet, men att ge någon en bättre livskvalitet är alltid positivt och hönorna är en av de där små sakerna som får dig att alltid ha ett leende på läpparna” avslutar Jonathan
This entry was posted in Pride of Omlet
Gratis returer 
180 dagars öppet köp 
10% rabatt på din första beställning