Limited availability due to high demand. Please see our Stock Availability page for more information.

Omletbloggen

Pride of Omlet: Den trofasta följeslagaren

Den här artikeln är en del av vår artikelserie ”Pride of Omlet”, en samling fantastiska historier som slår ett slag för extraordinära husdjur och delar berättelser om deras mod, talang, kärlek för människor och medkänsla med världen.

-Av: Anneliese Paul

Marthas husse och matte, Nicola och Ben, köpte höns till Nicolas mamma Julia som bodde tillsammans med dem. Familjen hade aldrig kunnat tro att en höna skulle bli en trofast följeslagare till Julia när hon drabbats av demens på äldre dagar.

Julia hade höns som barn och hon brukade kärleksfullt berätta historier för Nicola om hur hon brukade klä ut hönsen, sätta dem i sin dockvagn och köra runt dem i trädgården. Men det var inte förrän hon fyllde 90 som hon skulle ha höns igen och det var en dröm som gick i uppfyllelse för Nicola och Ben som alltid hade trott att de inte hade tillräckligt med plats för ett hönshus i trädgården utanför sin enplansvilla.

Det var när Ben hälsade på släktingar på Irland som han såg en annons för Omlets hönshus och tog med sig den hem för att visa Nicola, och hon höll med om att det var precis vad de behövde. De köpte ett Eglu-hönshus och deras två hönor, som Julia döpte till Martha och Mary, flyttade in.

Mary var den blygare av hönorna och höll sig på sin kant, men redan från första dagen sprang Martha fram till Nicolas mamma Julia och Nicola säger att “Hon var mammas bästa vän från första stund”.

Dessvärre avled hönan Mary och hönan Martha hade en nära döden upplevelse när en räv tog sig in i trädgården och attackerade henne när hon gick fritt och pickade. Nicola och Ben hörde hennes gälla skrik och titttade ut genom fönstret. Räven såg dem och sprang iväg men lämnade stackars Martha skärrad och med en bruten vinge. Men Martha var modig och vingen har nu läkt helt. Ben och Nicola har också byggt ut sin hönsgård så att hönorna bara går fritt när de också är ute i trädgården.

När solen sken brukade Julia tycka om att sitta ute i solskenet och titta på Martha när hon gick och pickade. Hon behövde använda en rullstol och Martha brukade väldigt förnämt hoppa upp på fotstödet för att hålla hennes fötter varma. Förra sommaren, när Julia inte längre kunde säga hela meningar, brukade hon göra tysta ljud och Martha brukade svara. De kunde sitta i flera timmar och ha långa konversationer.

Nicola kunde inte förneka att hönan Martha hade många mänskliga kvaliteter. Martha brydde sig verkligen, hon dök inte bara upp när det fanns smulor utan fanns hela tiden vid Julias sida.

“Hon var en vanlig höna som sprang runt i trädgården, men i de där stunderna med mamma var det som om hon visste. Det var så vackert.”

Nicola började lita på att hönan Martha skulle ge ifrån sig ett högt ljud om något var fel och började våga lämna mamma Julia i trädgården med henne när hon gick in för att göra en kopp te.

“Det var konstigt, men Martha gav ifrån sig ett högt ljud och när jag kom ut hade mamma tappat något eller så hade något ramlat av bordet eller så var mamma förvirrad eftersom hon inte kom ihåg var jag var”

Det var Martha som fick Julia att le varje dag och hennes ägg gjorde mamma så glad även när hennes demens blev värre. Hon tyckte bäst om kokta ägg och Martha brukade berätta när det fanns ägg att hämta. Hon brukade nämligen stå i hönsgården och göra ett högt kacklande som för att säga “Kom och hämta mitt ägg!”

Julia älskade att hålla Marthas ägg varma och en gång när hon tog sovmorgon tog Nicola med det nylagda ägget till henne. Hon hade precis vaknat, ett brett leende spred sig på hennes läppar och sen somnade hon om igen med ägget i handen. När Nicola väckte henne ett par timmar senare satte sig Julia upp och helt plötsligt rullade ägget fram eftersom hon hade lagt det på sängen och det var otroligt nog fortfarande helt. Nicola frågade om hon lägger ägg nu och de började båda skratta. Det var en så liten sak, ett ägg som rullade på sängen, men det var ett fint minne. Sen höll Julia ägget i handen under resten av dagen. Det är såna här härliga stunder som Nicola och Ben kommer ihåg som vackra minnen.

Dessvärre gick Julia bort i september, men Nicola säger att när hon levde var hon och hönan Martha som ler och långhalm. Hon hade nog aldrig trott att hon skulle gilla höns så mycket, men när hon såg hur mycket Martha brydde sig om henne, blev hönan hennes trogna följeslagare.

Jag tror att vi alltid kommer ha höns nu eftersom de blir en del av dig och en del av familjen.”

 

This entry was posted in Höns


Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *