Förändra livet för före detta industrihöns

Läs denna berättelse från en British Hen Welfare Trust-volontär och Omlet-kund som nyligen hämtade hem två före detta industrihöns.

Jag studerade min flock picka runt i trädgården på det mest fridfulla sätt, och tänkte på hur mycket de ger mig, allt från fantastiskt goda ägg till skratt och gott sällskap. Jag visste då att jag ville ge någonting tillbaka till dessa fantastiska varelser.

Samma kväll registrerade jag mitt intresse hos British Hen Welfare Trust (en organisation som arbetar för ett bättre liv för brittiska industrihöns) för att bli volontär. Jag hade hört historier och sett inlägg på nätet om industrihöns, men jag tror inte jag riktigt förstod vad jag skulle få uppleva.

Plocka upp mina nya höns

Volontärdag nummer ett innebar en tidig morgon. Jag var tvungen att åka till gården redan halv sju. Det första jag såg var en lång rad av lador utan fönster, och jag kunde höra svaga viskningar från tusentals liv på andra sidan.

Jag började hjälpa de andra volontärerna att lyfta ut förvirrade små liv och placerade dem i burar som skulle ta dem till deras nya hem, där de förhoppningsvis skulle bli älskade och få ett namn.

När jag gick in insåg jag att det var mycket mycket värre än vad jag kunnat föreställa mig. Så otroligt många fjäderlösa kroppar ihoptryckta i burar längs med en jättevägg. Luften var full av fullt av damm och ammoniak, och allt jag ville vara att se till att de alla fick komma ut från mörkret och de trånga burarna så fort som möjligt.

Att arbeta med likasinnade volontärer var inspirerande; alla jobbade så hårt. Jag visste att jag var tvungen att bita ihop så att vi kunde rädda så många tjejer som möjligt. Den dagen fick vi ut 2000 höns från det fängelse de levt i och som var allt de sett under sitt 18 månader långa liv. Vid denna unga ålder är deras kroppar totalt utmattade och tömda på näringsämnen, och de kan inte längre producera ägg på den nivå som industrin kräver. Därför anses de inte längre vara kommersiellt gångbara, och de skickas till slakt. Det är hemskt att vi var tvungna att lämna kvar många höns, och de vi räddade är bara en väldigt liten del av alla, men även om vi bara räddat en höna är det värt allt jobb.

Jag tog personligen med mig två höns, och de var av en slump förmodligen de två med minst fjädrar. En av dem, som jag döpte till Tess, hade bara några få fjädrar på kroppen. Jag höll henne i mina armar medan vi körde hem, och hon blundade och insåg att hon äntligen kunde få vila.

De första dagarna hemma

När jag fått hem Tess och Gloria (döpt efter sången “I will survive”) lät jag dem vila i vår kattbur i några timmar med mat och vatten. De var livrädda för mig, eftersom de med all säkerhet aldrig blivit klappade eller burna med kärlek.

Även om jag har en stor hönsgård för min flock ville jag att tjejerna skulle få vänja sig vid den nya rutinen i sin egen takt. De hade aldrig sett dagsljus tidigare, utan istället levt i 20 timmar artificiellt ljus och fyra timmar mörker per dygn för att få dem att lägga så många ägg som möjligt.

Jag gav dem därför en egen lyxig lägenhet med utsikt, en superfin ny Eglu Go UP med en liten gård och hjul, så att jag lätt kunde flytta runt den i trädgården och de kunde smaska på färskt gräs när de ville. Eglun är superlätt att rengöra, och det var superviktigt för mig eftersom jag inte ville att någonting, speciellt röda hönskvalster, skulle hindra mina tjejer från att återhämta sig så fort som möjligt. Den är dessutom supersnygg i trädgården.

Senare samma kväll lyfte jag in tjejerna i Eglun och stängde dörren så att de kunde vänja sig vid den och få sova gott. Det är viktigt att ge dem tid att vänja sig vid sin sovplats, eftersom det kommer uppmuntra dem att komma tillbaka och lägga sig på samma kväll nästa natt.

På morgonen släppte jag ut dem, och även om det inte var den mest graciösa av entréer kom båda två snabbt ut och dök direkt ner i mat- och vattenskålarna. Det var så vi började lära känna varandra, och vår vänskap gick snabbt framåt tack vare deras aptit för saftiga vindruvor.

Jag tror att mitt favoritminne från dessa tidiga dagar var att se dem ligga i solen och vila, helt lugna, och att se dem äntligen få leva ut naturliga beteenden, som att sandbada.

De anpassade sig mer och mer varje dag, och jag blev positivt överraskad av deras förmåga att ta sin an nya situationer. Det tog en stund för dem att förstå stegen upp till hönshuset, men förmodligen mer eftersom de inte hade någon styrka i sina små ben. Nu springer de upp och ner mest hela tiden, och jag hittar dem alltid sittandes nära varandra i hönshuset när jag går ut för att stänga om dem på kvällen.

Förbättring

Sex veckor in i livet i frihet mår de superbra. De har stora personligheter som visar sig mer och mer varje dag: Tess är modig och Gloria är busig. De får nya fjädrar hela tiden, och de fyller mig med så mycket kärlek som jag vet att de också känner för mig.

När jag skriver detta springer de runt och njuter av sommaren med mina andra tjejer i trädgården, och får ibland tillbaka till din Eglu för en matbit och lite vatten innan de går tillbaka och fortsätter utforska världen utanför. De vet att de är säkra och att de får vara här resten av livet.

Jag vill tacka Omlet för det fantastiska hönshuset jag fått – vi älskar det allihopa!